Den inflytelserika Washingtonbaserade tankesmedjan Brookings Institute har publicerat en “policyskrift” som avhandlar olika sätt att ta sig an Iran. Brookings Institutions president Strobe Talbott har jobba med Trilaterala Kommissionen och Council on Foreign Relations och är en varm anhängare av tanken på en global världsstat. Döm om min förvåning.

Eftersom jag inte tillhör det skikt av samhället som har tid eller ork att lusläsa agendasättande avhandlingar på 170 sidor som “Which Path to Persia? – Options for a New American Policy Toward Iran” (i synnerhet inte mitt i ångande sommarhetta), har jag ögnat igenom några citat i rapporten och läst Jurriaan Maessens analys av denna på Prisonplanet. Förhoppnigsvis misstolkar ha inte originalskrivelsen alltför mycket.

Skriften ställer upp fyra alternativ USA har för att ta itu med Iran. Det första alternativet, att “avråda Teheran” genom diplomati, behandla som något som har prövats men förkastats. Det andra alternativet , “att avväpna Teheran”, tar man upp olika sätt att ena världen bakom USA:s, eller “globalisternas”, planer för landet. I avhandlingens tredje del funderar de över militära metoder, öppna såväl som förtäckta, för att få bukt med den iranska regimen. I det fjärde alternativet “avskräcka Teheran” diskuteras hur man ska kunna behärska den muslimska republiken. Slutstrategin innehåller element av alla ovanstående alternativ.

“Det kan bli nödvändigt att sluta några avtal för att säkra Moskvas stöd för en tuffare Iranpolicy”, skriver man i papperet och antyder att det kommer att bli nödvändigt att muta Ryssland och andra länder för att få dem att ställa upp bakom kampanjen mot Iran, inte helt olikt hur man gick till väga före kriget mot Irak: “Andra länder kommer att vilja ha pengar från USA för att hjälpa till med Iran.”

Vad gäller militära operationer mot Iran är det viktigt att dessa får “rätt inramning” för att minimera omvärldens motstånd. Man bör alltså innan man slår till försäkra sig om att det finns en allmänt utbredd uppfattning om att Iran förkastat ett erbjudande som var så bra att bara en “skurkstat” som försöker att skaffa sig kärnvapen skulle kunna neka.

Det är när de kommer in på just det militära alternativet som det blir verkligt störande. Med ett pseudoakademiskt språkbruk för man återigen fram idèn om behovet av en “provokation” från Iran som ursäkt för att återigen få demonstrera den amerikanska krigsteknologin i all sin storhet:

“Det är inte omöjligt att Iran skulle kunna göra något som skulle rättfärdiga en amerikansk invasion. Och det är säkert att om Washington sökte en sådan provokation skulle det kunna handla så att möjligheten ökade för Iran att göra så.”

En attack mot Iran skulle allså underlättas om USA ökade sannolikheten för att en “provokation” i form av en terroristattack eller annat, ju större desto bättre. Var har vi hört det förut? Mycket riktigt lanserar artikelförfattarna härnäst idén om “ett iranskt 9/11″:

“Någonting i stil av ett iranskt 9/11, i vilket planen var märkta som iranska plan och Teheran skröt om att man låg bakom (vilket ju skulle vara detsamma som självmord! (min anm.)…). “Hela frågan om “alternativ” blir irrelevant vid denna punkt: vilken amerikansk president skulle kunna avhålla sig från en invasion efter att iranierna just dödat flera tusen amerikanska medborgare i en attack mot Förenta Staterna självt?”

En sådan händelse skulle givetvis också övertyga resten av världen om det ofrånkomliga i att anfalla Iran:

“Ingenting annat än ett Teheransponsrat 9/11 skulle kunna få dem att ändra sin uppfattning.”

Det är naturligtvis också viktigt att man försäkrar sig om stöd inifrån Iran genom att stödja olika oppositionsgrupper (som om man inte redan gjort just detta i flera år enligt Seymour Hersh med flera):

“Förenta Staterna måste identifiera en eller flera iranska oppositionsgrupper och stödja dem som man gjorde med andra motståndsrörelser i Afghanistan, Nicaragua, Kurdistan, Angola och många andra sedan andra världskriget.” Förenta Staterna skulle bidra med vapen, pengar, träning och hjälp med organisering(…). Amerikansk media och propagandamakare skulle kunna trycka på orsakerna till de olika gruppernas missnöje och presentera rivaliserande ledare.”

Planerna för Iran inom det amerikanska maktetablissemanget verkar alltså vara lika livaktiga som någonsin, helt oberoende om det är “fridsfursten” Barack Obama eller “den elake cowboyen” George W Bush som sitter vid makten. Döm om min förvåning.

Brookings Institution: “Which Path to Persia? – Options for a New American Policy Toward Iran”

Prison Planet: “Brookings Publication mentions possibility of “Horrific Provocation” to trigger Iran Invasion”

This entry was posted on Thursday, July 2nd, 2009 at 11:52 am and is filed under Main. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.