Jeffrey Steinberg från Executive Intelligence Review berättar här i en intervju för LPACTV om sambandet mellan 9/11-attacken och Saudiarabien/Storbritannien via brittiska vapentillverkaren BAE Systems, i Sverige kanske är mest känd som samarbetspartner till SAAB i JAS 39 Gripen-projektet huvudmisstänkt i den mutskandal som undersöktes av överåklagaren Christer van der Kwast innan den helt nyligen lades ner (precis som den gjordes i England på order av Tony Blair). USA förråddes av medlemmar av den saudiska kungafamiljen och underrättelsetjänsten i maskopi med Storbritannien och med Bushadministrationens goda minne, säger Steinberg.

Steinbergs avslöjanden, som inte är helt och hållet nya, bygger delvis på tidigare hemligstämplade dokument från 9/11-kommissionen som släpptes tidigare i år.

Under sin vistelse i USA bodde två av kaparna – Nawaf al-Hazmi och Khalid al-Midhar, båda av saudisk nationalitet i likhet med tretton av de övriga kaparna, om man för tillfällte lägger åt sidan de tvivel som finns om dessas verkliga identitet – tillsammans med en FBI-informant vid namn Abdussattar Shaikh och hade också kontakt med Omar al-Bayoumi som jobbade för det saudiska försvarsministeriet. Al-Bayoumi inte bara mötte kaparna vid flygplatsen, skjutsade dem till San Diego och hjälpte dem att hyra lägenhet – han hjälpte dem dessutom att komma in på flygskola. Al-Bayoumi hade också Hani Hanjour, alltså piloten som ska ha flugit in AA 77 i Pentagon inneboende i sin lägenhet vid några tillfällen.

Al-Bayoumi “delade vårdnaden” av kaparna med en annan saudisk underrättelseman, Osama Basnan, som hade bott illegalt i USA sedan 80-talet och hade undersökts av FBI för samröre med muslimsk extremism. Basnan hade haft kontakt med medlemmar av bin Ladinfamiljen och misstänktes strax efter attacken av FBI för att jobba för den saudiska regeringen.

Jeffrey Steinberg reser möjligheten att terroristerna fick finansiellt stöd som härrörde från BAE: s ökända hemliga mutfonder, kända under namnet “Al Yamamah” (“duvan”), som har byggts upp genom de oljeleveranser som företaget fått som betalning för vapenleveranser till Saudiarabien för att dölja det faktum att man mutat företrädare för landet för att få kontrakten. Denna olja, motsvarande ungefär en supertanker om dagen, såldes sedan vidare på den öppna oljemarknaden, ett förfarande som hittills har inbringat drygt hundra miljarder dollar. Pengarna som tjänats på detta arrangemang, känt som “Al Yamamah”, ska sedan ha använts av Storbritannien och Saudiarabien för att finansiera olika “svarta operationer” runt om i världen, bland annat “Operation Cyclone” i Afghanistan på 80-talet. Steinberg nämner de pengaöverföringar som gjordes till Basnan och al-Bayoumi från prins Bandar bin Sultan, den före detta saudiske ambassadören i USA som också personligen var med om att förhandla fram Al-Yamamahavtalet med den brittiske premiärministern Margaret Thatcher på 80-talet, som särskilt misstänkta i detta avseende. En vidare utredning av Al-Yamamahaffären skulle enligt Steinbergs underrättelsekällor mycket väl kunna avslöja att det var på det viset.

I dokumentet “Report of the Joint Inquiry into the Terrorist Attacks of Sept. 11, 2001″, ströks ett helt kapitel på 28 sidor som handlade om den saudiska inblandningen i attacken av Vita Huset innan dess publicering. Trots att president Obama vid ett möte med representanter för efterlevande till offren för terrorattacken gav ett halvt löfte om att släppa uppgifterna är de hemligstämplade än idag och 9/11-familjernas process mot det saudiska kungahuset är nedlagd efter påtryckningar från den amerikanska regeringen.

Läs Jeffrey Steinbergs artikel i EIR: “9/11 Cover Is Blown”

Den danske kemiprofessorn Niels Harrit intervjuades nyligen på Russia Today om avhandlingen “Active Thermitic Material Discovered in Dust from the 9/11 World Trade Center Catastrophe” i vilken Harrit och forskarteamet hävdar att de mycket små grå-röda “flagor” som hittats i stoftet från World Trade Center-kollapsen är oexploderade fragment av det avancerade sprängämnet nanotermit.

En längre intervju gjordes härom dagen också av George Kenney som driver bloggen Electric Politics.

Direkt nerladdningslänk till intervjun här.

Wayne Madsen är en journalist som tidigare har jobbat som underrättelseofficer i Marinkåren och i National Security Agency (NSA). Informationen kommer enligt Madsen från en mycket tillförlitlig källa inom västligt underrättelseväsen stationerad i Irak.

Den inflytelserika Washingtonbaserade tankesmedjan Brookings Institute har publicerat en “policyskrift” som avhandlar olika sätt att ta sig an Iran. Brookings Institutions president Strobe Talbott har jobba med Trilaterala Kommissionen och Council on Foreign Relations och är en varm anhängare av tanken på en global världsstat. Döm om min förvåning.

Eftersom jag inte tillhör det skikt av samhället som har tid eller ork att lusläsa agendasättande avhandlingar på 170 sidor som “Which Path to Persia? – Options for a New American Policy Toward Iran” (i synnerhet inte mitt i ångande sommarhetta), har jag ögnat igenom några citat i rapporten och läst Jurriaan Maessens analys av denna på Prisonplanet. Förhoppnigsvis misstolkar ha inte originalskrivelsen alltför mycket.

Skriften ställer upp fyra alternativ USA har för att ta itu med Iran. Det första alternativet, att “avråda Teheran” genom diplomati, behandla som något som har prövats men förkastats. Det andra alternativet , “att avväpna Teheran”, tar man upp olika sätt att ena världen bakom USA:s, eller “globalisternas”, planer för landet. I avhandlingens tredje del funderar de över militära metoder, öppna såväl som förtäckta, för att få bukt med den iranska regimen. I det fjärde alternativet “avskräcka Teheran” diskuteras hur man ska kunna behärska den muslimska republiken. Slutstrategin innehåller element av alla ovanstående alternativ.

“Det kan bli nödvändigt att sluta några avtal för att säkra Moskvas stöd för en tuffare Iranpolicy”, skriver man i papperet och antyder att det kommer att bli nödvändigt att muta Ryssland och andra länder för att få dem att ställa upp bakom kampanjen mot Iran, inte helt olikt hur man gick till väga före kriget mot Irak: “Andra länder kommer att vilja ha pengar från USA för att hjälpa till med Iran.”

Vad gäller militära operationer mot Iran är det viktigt att dessa får “rätt inramning” för att minimera omvärldens motstånd. Man bör alltså innan man slår till försäkra sig om att det finns en allmänt utbredd uppfattning om att Iran förkastat ett erbjudande som var så bra att bara en “skurkstat” som försöker att skaffa sig kärnvapen skulle kunna neka.

Det är när de kommer in på just det militära alternativet som det blir verkligt störande. Med ett pseudoakademiskt språkbruk för man återigen fram idèn om behovet av en “provokation” från Iran som ursäkt för att återigen få demonstrera den amerikanska krigsteknologin i all sin storhet:

“Det är inte omöjligt att Iran skulle kunna göra något som skulle rättfärdiga en amerikansk invasion. Och det är säkert att om Washington sökte en sådan provokation skulle det kunna handla så att möjligheten ökade för Iran att göra så.”

En attack mot Iran skulle allså underlättas om USA ökade sannolikheten för att en “provokation” i form av en terroristattack eller annat, ju större desto bättre. Var har vi hört det förut? Mycket riktigt lanserar artikelförfattarna härnäst idén om “ett iranskt 9/11″:

“Någonting i stil av ett iranskt 9/11, i vilket planen var märkta som iranska plan och Teheran skröt om att man låg bakom (vilket ju skulle vara detsamma som självmord! (min anm.)…). “Hela frågan om “alternativ” blir irrelevant vid denna punkt: vilken amerikansk president skulle kunna avhålla sig från en invasion efter att iranierna just dödat flera tusen amerikanska medborgare i en attack mot Förenta Staterna självt?”

En sådan händelse skulle givetvis också övertyga resten av världen om det ofrånkomliga i att anfalla Iran:

“Ingenting annat än ett Teheransponsrat 9/11 skulle kunna få dem att ändra sin uppfattning.”

Det är naturligtvis också viktigt att man försäkrar sig om stöd inifrån Iran genom att stödja olika oppositionsgrupper (som om man inte redan gjort just detta i flera år enligt Seymour Hersh med flera):

“Förenta Staterna måste identifiera en eller flera iranska oppositionsgrupper och stödja dem som man gjorde med andra motståndsrörelser i Afghanistan, Nicaragua, Kurdistan, Angola och många andra sedan andra världskriget.” Förenta Staterna skulle bidra med vapen, pengar, träning och hjälp med organisering(…). Amerikansk media och propagandamakare skulle kunna trycka på orsakerna till de olika gruppernas missnöje och presentera rivaliserande ledare.”

Planerna för Iran inom det amerikanska maktetablissemanget verkar alltså vara lika livaktiga som någonsin, helt oberoende om det är “fridsfursten” Barack Obama eller “den elake cowboyen” George W Bush som sitter vid makten. Döm om min förvåning.

Brookings Institution: “Which Path to Persia? – Options for a New American Policy Toward Iran”

Prison Planet: “Brookings Publication mentions possibility of “Horrific Provocation” to trigger Iran Invasion”