I en intervju på MSNBC häromdagen svarade Bush följande på frågan om det är Irakkriget som är orsaken till att han inte har spelat golf de senaste åren:

“Mr. President, you haven´t been golfing in recent years. Is that related to Iraq?”

“Yes, it really is. I don´t want some mom whose son may have recently died to see the Commander-in-Chief playing golf. I feel I owe it to the families to be as- to be in solidarity as best I can with them. And I think playing golf during a war just sends the wrong signal.”

Presidenten säger alltså att Irakkriget berör honom så djupt att han har offrat sin allra käraste sysselsättning – eh, näst efter att styra USA, såklart – nämligen att spela golf. Man verkligen känner hur emotionellt ansträngande det måste ha varit att göra denna humanitära gest i djupt känd solidaritet med offren för USA:s krig för demokratin i Irak.

Det var bara det att detta – precis som allting annat denne man har sagt – inte är sant.

Grattis, herr Bush – du vann just planeten Zargons motsvarighet till Cannesfestivalens pris “den gyllene toalettstolen” för “sämsta imitation av en mänsklig varelse!”

Keith Olbermann kunde naturligtvis inte låta bli att kommentera “chefskommendörens” solidariska gest:

I sin bok “War and Decision” har Douglas Feith, som tjänade som “Under Secretary of Defense for Policy” under Bush från 2001 till 2005, publicerat delar av det dokument som den dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld skickade till Bush bara ett par veckor efter 9/11-attacken och som satte målet att störta ett antal misshagliga regimer i Mellanöstern framför att leta upp och tillintetgöra Osama bin Ladin (japp, fortfarande inte efterlyst för 9/11) och “Al Qaida-nätverket.” Detta är i sig inget nytt, men nu får man i alla fall höra det från en av arkitekterna bakom det neokonservativa världsdominansprojektet.

Asia Times-reportern Gareth Porter skriver att Donald Rumsfeld tre veckor efter 9/11-attacken “slog fast att militärens mål skulle vara inte bara att avsätta Saddam Hussein-regimen utan dessutom att byta regim i Iran såväl som i Syrien och fyra andra länder i Mellanöstern.” De fyra andra länderna var Libyen, Sudan, Somalia och Libanon. Detta var samma länder som general Wesley Clark, som förde befälet över NATO-bombningarna av Kosovo 1999, av en kollega i Pentagon i november 2001 fick höra att Rumsfeld och hans underhuggare Paul Wolfowitz ville komma åt. Clark berättar detta i sin bok “Winning Modern Wars” från 2003.

När Gareth Porter frågade Feith vilka av länderna på Clarks lista som fanns med i Rumsfelds dokument svarade denne: “alla.”

Rumsfelds dokument överlämnades till Vita huset bara två veckor efter att Bush hade gett klartecken för att anfalla Afghanistan och samarbeta med “Norra Alliansen” för att fånga bin Ladin och störta talibanregimen. Trots detta tyckte Rumsfeld att USA skulle vänta med anfallet för att istället inrikta sig på länder som stödde Israelfientliga organisationer som Hizbolla och Hamas.

Redan efter bombattentaten mot två USA-ambassader i Östafrika 1988 som sades vara utförda av “Al Qaida” föreslog Michael Sheehan som jobbade med terroristbekämpning i State Department att man skulle stödja Norra Alliansen för att komma åt bin Ladins beskyddare talibanregimen, något som militärhöjdarna vägrade att ens ta under övervägande. Kunde detta bero på att uppfattningen i de högre militärskikten var, som en hög officer inom Joint Staff berättade för Sheehan, att terrorattacker var ett “litet pris att betala för att vara en supermakt.”

Om detta – att terrorattacker var ett “litet pris att betala för att vara en supermakt” – var orsaken till att man inte gjorde ett dyft att komma åt de som sades ha planerat 9/11-attacken, stärker inte det påståendet att (delar av) den amerikanska regeringen avsiktligt kan ha låtit attackerna gå av stapeln för att få sitt nya Pearl Harbor för att få en ursäkt att få leva sin supermaktsroll fullt ut och återskapa världen till sin egen, och Israels, avbild? frågar sig “George Washington” på “George Washington´s Blog” retoriskt. Inte alls så otroligt, särskilt om man tar med i beräkningarna att Feith, Rumsfeld och deras kompisar inte bara är medlemmar i Project for the New American Century som efterlyste just “ett nytt Pearl Harbor” utan att några av dem, som min flitige kommentarskrivare Sture har påpekat, också var med om att omforma Israels säkerhetspolitik i dokumentet “A Clean Break” där de lade ut planerna för en aggressivare taktik gentemot Israels fiender i regionen som Irak, Iran och Syrien.